Karin Cajmatz

Igår var jag inte på topp. Nervvrak, kan man kalla det. Har bokat biljetter hem över jul med SAS och mamma och pappa ska komma och hälsa på i helgen mha samma flygbolag.

Hanna sa åt mig att sluta oroa sig, dels för att det antagligen skulle lösa sig, dels för att jag inte kunde göra något åt saken och dels för att det bara handlar om pengar, vilket i sammanhanget inte är så himla viktigt (träffa sin familj kan få kosta om det krisar). Lättare sagt än gjort.

Pratade med de två schweiziska killarna som jag ska göra ett grupparbete med också för första gången igår. En av dem var tokstressad, jag var skakig och verkade säkert skitnervös och den tredje var jättetrevlig och duktig på engelska och "medlade". Undrar vad de fick för intryck av mig... Får visa nåsta gång vi ses att jag är fullt normal :P

För att återknyta till rubriken. Jag vet att jag inte reagerar bra på stress, framförallt sådan som jag verkligen inte kan påverka. Saker som har stor betydelse för mig men som jag inte kan styra över kanske man ska säga. Fast stora beslut (flytta till annan stad/land, börja/sluta utbildning osv) har samma effekt. Mindre saker = mindre, men samma, effekt. Men att jag är medveten om det borde ju vara ett steg på vägen till att kunna fungera någotsånär normalt en dag som igår.