Karin Cajmatz

Idag räknar jag månader. Den 21:a juli lyfte planet från Arlanda. Idag är det den 21:a januari och följaktligen har jag spenderat 6 månader i Amerikas förenta stater. Huruvida jag räknar ner eller inte kan väl diskuteras. Det är lite både och. Självklart längtar jag tills jag kommer hem och får träffa alla igen och se vart jag bor numera osv. Samtidigt vill jag försöka utnyttja tiden här till max och se så mycket som möjligt. Boston är ju inte avklarat till exempel. Sen finns det ett naturhistoriskt museum bara runt 10 minuter härifrån som lär ska ha en hyfsad samling dinosaurier... Finns hur mycket som helst att se och hittills har jag gjort alldeles för lite av det. Skärpning!

Sen finns det ju massor av intressanta platser att besöka om man har lite mer tid och pengar. Kanske kan det bli nån sån också, vi får se. Tror dock att jag ska lägga fokus på New England. Finns ju ingen mening i att bränna all tid och alla pengar på långa bussresor med så mycket att upptäcka runt hörnet.

En annan anledning till varför jag har sån stenkoll på hur länge jag varit borta och hur lång tid jag har kvar, bortsett från att jag är besatt av att räkna saker, är att jag vet med mig att nu har jag gjort hälften så jag vet vad det är som ligger framför mig. Den avklarade halvan är ju dessutom den svåra halvan. Nu har jag ju klarat av att byta familj, lära mig amerikanska trafikregler, kommit över all rädsla för att prata engelska och dessutom lärt mig massor av olika småsaker som fått mig att utvecklas. Eftersom jag klarat av det känns det rätt lugnt att vara kvar här 6 månader till. Jag ska inte säga att det kommer bli busenkelt och en dans på rosor, för det vet jag är ren lögn. Jag kommer att ha mina stunder då jag längtar hem och önskar att det var slutet av juli. Vad jag också vet är att jag i dessa stunder kommer att veta med mig att jag gjort mer än hälften och att jag i princip är på väg hem!