Saknad etc
I tisdags hade tvillingarna sitt födelsedagskalas. De hyrde en sån där uppblåsbar hoppborg som brukar finnas lite här och var. Det var väl kul, men jag kan inte hjälpa att jag som ensam tonåring kände mig utanför.
Igår, onsdag, tvättade jag och sprang upp och ner som en skållad råtta och sendan slutade det iaf med att jag fick en utskällning av pappan för att jag inte gör det jag ska. Jag kan väl inte rå för att ungarna motarbetar mig hela tiden och att morsan låter dem få glass när de vill osv. Jag hade bl a glömt en trave handdukar på en säng. Höll på att vika dem och skulle precis lägga undan dem när mamman ropade att jag skulle komma ner och göra något och sen blev jag fast i matlagning åt ungarna. De äter nämligen inte vad som serveras utan vad de känner för att äta för tillfället. Mamman ville också att jag ska vika hennes tvätt eftersom hon ju inte kan göra det själv. Hon sa typ att det är ju inte mitt jobb men att jag ju borde ha lite medkänsla eftersom hon är handikappad och hennes man inte hinner med. Hon förväntar sig att jag ska hjälpa henne med både det ena och det andra. Jag känner mig mer som en hushållerska än en au pair.
Idag vägrade lilltjejen åka till sin spech (felstavat? tal ska det vara iaf, tal som i att tala) lesson. Själv har jag städat och plockat och fixat vad "mat" de nu vill ha samt till slut lyckats få tvillingarna att plocka upp lite saker från golvet och så bäddat deras sängar. Tror jag ska byta lakan imorgon.
På söndag morgon åker vi till havet. Nåt ställe i Massachusets, så det är Atlanten som gäller. Blir där till på måndag bara.
Just nu vet jag inte vad jag ska tycka och tänka. Vet inte var jag ska börja liksom. Förra veckan nämnde jag att jag skulle vilja ha något slags schema och mamman lovade att vi skulle fixa ett inför den här veckan, vilket inte har hänt. Det är så himla mycket som inte är som de sagt och som de inte gör fast de sagt att de ska. Cultural Care säger att man ska ta upp saker på en gång innan småsaker växer och blir stora grejer, men jag ville ju liksom ge dem en chans att göra saker, men de visar liksom noll intresse känns det som.
Idag fick jag hjälpa mamman att städa en hylla. Visst kan jag väl ställa upp på det, men saken är den att hela huset är så fullt av skrot så det är inte sant och det känns som om jag bara sakta men säkert ska ta mig igenom det. Den som tycker det är stökigt hemma hos oss i Sundsvall och att vi har mycket saker i vårt källarförråd kan dra åt skogen. Det här är rena rama soptippen i jämförelse. Jag fattar inte hur man kan samla på sig så mycket saker under sju eller åtta år i ett hus.
Generellt tror jag dock att schemat är mitt största problem. Jag kommer aldrig kunna göra något på vardagarna. Schemat kommer ju se lite annorlunda ut när skolan börjar, men det kommer fortfarande att vara både mornar och kvällar. Även om man är ledig några timmar på dagen så fungerar det liksom inte för då jobbar ju alla andra, eller så går de i skolan om det är infödingar vi snackar om. Just nu känns transition som enda lösningen, men jag vet ju samtidigt att det är alldeles för tidigt för ett sådant beslut. Härda ett par veckor till innan jag kan fatta ett sådant beslut. Måste på något sätt försöka prata med mina värdföräldrar...
Mamma! Jag vet att du vid det här laget antagligen har flippat ur åtminstone halvt. Jag vet inte vad jag ska säga för att göra det bättre...
Jag saknar alla er där hemma! Jag saknar själva grejen med att vara hemma. Att veta vad som gäller, vilka regler osv...
Jag vet inte om jag klarar det här...
fan då :O jag trodde de var bra ju :/ hoppas det löser sig :)
Karin! Jag förstår precis hur det känns. Man vet inte vilka regler som gäller och hur man någonsin ska kunna anpassa sig. Folk verkar helt puckade och de gör inte saker på rätt sätt. När jag var borta de första veckorna så hade jag inte tvekat en sekund om mamma eller pappa hade sagt att de tyckte att jag skulle komma hem - jag hade satt mig på planet på en gång. Jag upplevde det som om det var så grymt jobbigt och att jag var helt själv i ett land med hjärndöda människor och ouppfostrade snorungar. Jag grinade varje dag i typ två veckor.
Men det jag ska komma till är att det blir bättre! Om du härdar ut ett par veckor så kommer du sakta men säkert uppleva att saker och ting blir lite bättre hela tiden. Ge det en chans och du kommer aldrig att ångra dig. Jag är så himla glad att jag itne gav upp, för jag fick något helt oförglömligt tillbaka!
När ungarna börjar i skolan och det blir mer rutiner i tillvaron så kommer det genast att kännas bättre, det vill jag nästan lova - jag utgår från mina egna erfarenheter. Försök att prata med familjen om hur du känner, anklaga bara inte dem för deras sätt att leva för det är det enda de känner till. Men jag tror att det är viktigt att du berättar hur du upplever det och att du tycker att det är jobbigt.
Jag hoppas att det blir bättre, och jag tror att det kommer bli bättre! Du är för stark för att ge upp!
Kram Malin
Du är bäst gumman :* jag tror på malin :)
men gumman! Hoppas att saker o ting löser sig o att det känns bättre efter ett tag! Jag förstår att det kan kännas jobbigt. Jag tyckte att det var jobbigt att vara borta när jag var i östersund o jobbade, o det var ju ändå bara 12 dagar... Du vet att du alltid har oss tjejer! Kramar
